Alla inlägg den 13 januari 2011
Han hade passat jättebra i Halmia. Får vi lite hjälp utifrån finns det stora möjligheter. Men det är andra klubbar som är intresserade så det är nog rätt så långsökt, säger Halmias tränare Peter Lindau.
Pelu är född i Burkina Faso, men flyttade tidigt till Sverige. Han har tidigare spelat för Helsingborg, Öster, Kongsvinger och norska storklubben Rosenborg, där han gjorde sju A-lagsmatcher 2008. Under två senaste säsongerna har han tillhört Haugesund, men fick efter skadeproblem inget förlängt kontrakt i höstas.
Han är framför allt i Halmstad på besök som vän till Lindau sedan deras gemensamma tid i Kongsvinger. Men Lindau – som har serieseger i division 2 som uttalad målsättning i år – skulle inte ha något emot att behålla kompisen.
– Det hade varit en kanonspelare att få in. Han är en väldigt bra dribbler, snabb, teknisk och bra en mot en.
Med nuvarande Halmiaresurser går det emellertid inte.
– Vi behöver få in lite pengar och hjälp med jobb och lägenhet. Ett totalpaket. Men vi har inte hunnit jobba så mycket på det ännu, det har gått rätt snabbt, säger Lindau.
Men det fanns fler nya ansikten på plats när Halmia genomförde årets första utomhusträning. Förutom de redan klara superettan-värvningarna Calle Genberg (anfallare från Landskrona) och Johan Mangfors (mittfältare från Ängelholm), syntes Robin Pettersson, back från Oddevold som studerar i Halmstad, Kushtrim Maholli, anfallstalang från Hyltebruk, och Fredrik Greiff, mittback med HBK-förflutet från Falkenbergs U21-lag, på Sannarps konstgräs.
Läkarbesöket för 32 år sedan då hon fick diagnosen, charcot-marie-tooth, en muskelsjukdom som drabbar armar och ben, från armbågar och knän neråt, var oförglömlig. Benen hade blivit tunga och det var jobbigt att gå. Peggy ville veta vad det berodde på.
Efter en nervös stund i väntrummet blev hon inkallad till en neurolog, som innan han hunnit hälsa, säger: ”Du går som Kalle Anka, lider av en muskelsjukdom som inte går att bota.”
– Jag tystnade som om jag fått ett slag i ansiktet. Han såg min reaktion och fortsatte: ”Men du dör inte av det, behöver nog inte rullstol heller, men du kommer att gå så här tills du dör”, varpå han stegade iväg över golvet för att visa.
– Jag kände mig så förnedrad och kränkt.
Mycket illa till mods lämnade Peggy Länssjukhuset i Halmstad, åkte hem till familjen i Furet och försökte förstå vad hon nyss hade upplevt.
– Den stunden gav mej insikten i hur viktigt ett första möte är. Det sitter kvar, och man får aldrig ett nytt försök att göra ett första intryck.
Sedan den dagen har ord och bemötande blivit oerhört betydelsefulla i hennes liv. Såväl i yrket som i privatlivet.
I sitt arbete inom äldrevården där hon varit i snart 20 år har hon upplevt fantastiska möten. Från att tillåtas komma in och torka av diskbänken till att få duscha personen är stort. Man har vunnit hela personens tillit. Men, menar Peggy, det förutsätter att man möter personen med hänsyn, tålamod och respekt för deras integritet. Gamla och sjuka är redan i underläge och i beroendeställning.
– En vänlig röst och vänliga händer är så lite för oss men betyder så mycket för dem. Ord är dessutom gratis.
En dement man som tappat delar av sin livskvalitet blir så glad när han med lite uppmuntrande ord upptäcker att han kan knäppa knapparna i sin skjorta eller bädda sin egen säng. Att han kan göra sådant han alltid gjort tidigare ger livskvalitet.
Det var maken Per-Eriks jobb vid Cargotec, före detta Kalmar LMW i Lidhult, som förde familjen över Atlanten. Ett stort beslut att ta inte minst med tanke på barnen.
– Det var lite vånda i början, det snurrade rätt så mycket men lät givetvis spännande. När jag var yngre drömde jag förstås om att komma till USA men jag vågade inte åka som au pair, vilket några kompisar gjorde. Jag var för hemmakär, minns Madde.
Flyttningen gick i juli 2008. Familjen fick mycket hjälp av arbetsgivaren att komma på plats och hyrde ett hus i den lilla staden Cibolo i grannskapet av San Antonio, som Madde påpekar med förorter har tre miljoner invånare och är USA:s sjunde största stad.
Hur gick det att leva där?
– Faktiskt jättebra. Allt är lätt, man har tillgång till affärer, gallerior, restauranger, idrottsanläggningar, bio, allt du kan tänka dig. Allt är inom räckhåll med bil.
Madde, som gått från att arbeta heltid som läkarsekreterare till att vara hemmafru utan arbetstillstånd, körde Gabriel och Nellie till och från Watts elementary scool där hon också blev volontär, vilket är vanligt i USA.
– Jag hjälpte till i barnens klass, med att kopiera i lärarrummet och gå vakt i matsalen. Allt på frivillig basis, det är helt annat än i Sverige.
– Som nyinflyttad var det ett sätt att lära känna folket. Jag fick jättemånga väninnor som jag umgicks med. Det var mycket shopping och att gå ut och äta, i USA kan man äta både frukost, lunch och middag ute. Vi hjälpte varandra med barnpassning.
– Amerikanarna är ett mycket öppet och vänligt folk. Det är inga problem med att få kontakt.
I svenska medier framställs det ofta som ett land med hög brottslighet. Den bilden stämmer, också.
– Ja, tyvärr. Även om vi bodde i ett bostadskvarter släppte vi inte ut barnen några längre sträckor, säger Madde och minns alla säkerhetsreglerna i skolan:
En förälder kunde inte hämta sitt barn om det skulle till tandläkaren utan att anmäla det i förväg. Vid hämtning efter skoldagen måste föräldern vänta utanför och sätta upp en skylt med barnets namn i framrutan på bilen.
För två år sedan flyttade hon till sin kombinerade hattateljé och ramverkstad på Skånegatan. Före det har hon haft hattbutik på Brogatan samt i Fattighuset på Lilla torg. När lokalerna i det före detta beställningsköket blev lediga slog hon till. Här finns lagom med utrymme för båda verksamheterna.
– Det svåra är att hitta rätt inomhustemperatur. Nu kan jag tycka det är lite för kallt att hålla på med hattarna så då höjer jag termostaten, fast om jag sen börjar slå med hammaren på listerna blir jag genomsvettig i stället, haha!
Helene är Halmstadtjej. Intresset för konst, form och design har hon haft hela livet.
– När jag var barn snickrade jag en lådbil till min lillebror och i tonåren gjorde jag gardiner av kork – jag samlade på de där plattorna som låg inuti kapsyler förr.
Hemma hos mamma och pappa förkom inte så mycket sömnat och annat knåpande. Den konstnärliga genen kommer möjligen från farfar i stället.
– Han hette Sven Johansson och var konstnär. Jag gick och målade hos honom i sju år, berättar Helene.
Att hon i vuxen ålder skulle ägna sig åt hantverk var dock inte något hon funderade på när det var dags att fundera på yrkesval.
– Efter gymnasiet råkade jag få en praktikplats på Eketångaskolan där jag jobbade med förståndshandikappade och när den var över tyckte dom på arbetsförmedlingen att jag skulle söka in på barnskötarutbildningen vilket jag gjorde också och när jag var färdig med den fick jag jobb på Kimbogården.
När Kimbogården lades ned hamnade Helene på ett villadaghem på Frennarp där hennes intresse för handarbete blommade upp rejält.
– Vi var ett litet gott gäng som sydde och stickade.
Helene ville fortsätta att utvecklas och begärde tjänstledigt för att gå en ettårig utbildning i vävning och konstsömnad.
Det var ett roligt år som resulterade i att hon köpte en gammal vävstol.
– Fast trämasken åt upp den. Det blev aldrig något vävt på den, avslöjar Helene och skrattar.
När vi kommer på besök till Lizzies kafé är det full rulle i köket, och det doftar ljuvligt kring Lizzies brödbak.
I 20-årsåldern drabbades denna Kvibillefödda kvinna av tbc och låg på sanatorium. Det var fyra tuffa månader för henne.
– Jag var så liten och ynkling så jag fick ligga på barnsanatoriet i Falkenberg.
För att få tiden att gå stickade hon herrkoftor och strumpor till folkdräkter som drog in pengar medan hon tillfrisknade.Lizzie, född Bengtsson, gick på Katrinebergs folkhögskola och började sedan på lasarettet i Halmstad som sjukvårdsbiträde. Där jobbade hon fram till 1953 då hon gifte sig med lantbrukaren Rune Nilsson.
– Sedan blev jag bonnakäring.
Energi har Lizzie alltid haft och ett stort samhällsintresse. Hon läste på korrespondens och började arbeta på sjukhusets EEG-laboratorium, där man mäter hjärnans elektriska aktivitet. Efter vidareutbildning på Sahlgrenska i Göteborg fortsatte hon på den inslagna vägen.
– Sen kom jag på att om jag jobbade på natten så kunde jag ägna mig mer åt andra saker. Ibland fick jag mjölka innan jag körde till jobbet på kvällen.
1977 kom Lizzie in i maktens boningar i Halmstad och hamnade i kommunfullmäktige för Centern. Visst hade hon lite erfarenhet med sig i bagaget efter att ha suttit i socialnämnden i dåvarande Kvibille kommun men...
– Man kände sig lite bortkommen mot de stora gubbarna.
Hon satt i byggnadsnämnden, hamnstyrelsen och tekniska nämnden. Och det är hennes förtjänst att det finns parkeringsplatser utanför Hallandsgården på Galgberget och en cykelväg till Holm. Men något gehör fick hon inte när hon var ersättare i länsstyrelsens styrelse. Då reserverade hon sig emot beslutet att ta 200 tunnland prima jordbruksmark för utbyggnaden av Västkustbanan.
Lizzie var också utsedd till ersättare i riksdagen, men hon behövde aldrig åka upp till kungliga huvudstaden, vilket hon inte beklagar.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 | 14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|